I princip hela mitt liv har jag varit lite känslig för kritik. Åååh, vad det har svidit de gånger jag har fått någon typ av feedback som har förändrat min självbild. I tidig ålder var min självkänsla svag och bräcklig, det var lätt att sticka hål på min fasad. I min strävan att vara omtyckt och godkänd av så många som möjligt kunde minsta kommentar eller påstående om mig slå rot i mitt inre som en spik. Jag kunde uppleva det från allt från orättvisa anklagelser och rena påhopp till att känna mig kränkt.
Skillnaden i dag när jag stärkt min självkänsla och är ganska nöjd med att vara Anneli är att jag oftast själv kan skilja på mina egenskaper och min värdegrund, och vad som är mina beteenden.
Enkelt uttryckt, får jag kritik i dag vet jag att det handlar om hur jag betett mig, inte vem jag är. Att ändra på mitt beteende är lätt, men att ändra på min karaktär eller rubba mina värderingar är näst intill omöjligt.
Handen på hjärtat…
Orkar vi alltid vara storsinta och förstående mot andra? Nej så klart inte. Vi har ju alla vår fulla rätt att inte vilja ändra på vårt beteende eller vår kommunikation om det står i strid med vår övertygelse.
Så, hur vi tar emot feedback, återkoppling eller kritik från andra beror på vilken grad av förståelse vi har för oss själva och andra. Det beror på hur väl vi känner oss själva och hur benägna vi är att värdera den som ger oss feedback.
Så om vi skulle få följande enkla återkoppling en dag:
– Jag noterar att du avbryter mig. Jag blir frustrerad och känner mig förvirrad. Jag behöver få prata färdigt så jag inte glömmer bort eller kommer av mig. Jag har svårt att hitta tråden igen när jag blir avbruten.
Vet du, jag skulle önska att du lyssnade lite till, och var tyst tills jag pratat klart. Är det ok för dig?
Här skulle vi kunna vara nyfikna på hur vi själva ibland svarar upp, eller om vi märker hur olika vår egen återkoppling tas emot.
När vi förstår oss själva utifrån och vår motpart inifrån
Ett insiktsfullt förlåt, med en insikt och en önskan om att motparten känner sig förstådd kan låta så här:
– Å, jag fattar. Om jag hade vetat att jag uppfattas så när jag flikar in mina tankar så hade jag inte gjort det. När du beskriver det så, så ska jag skärpa mig i fortsättningen. Så vill jag inte uppfattas och jag vill inte få dig att känna som du gör.
Ett förlåt, där förståelsen för att mitt egna beteende blev fel just här kan låta på det här sättet:
– Ok, jag hör vad du säger. Förlåt, det ska aldrig hända mer.
När vi upplever oss själva inifrån och motparten utifrån
När vi förklarar vårt beteende:
– Om du inte pratar så himla länge så skulle jag inte behöva avbryta.
När vi känner oss manade till försvar
– Som om inte du avbryter mig då, det händer ju hela tiden…
När vi inte ens kan kännas vid vad motparten uttrycker kan vi tro oss behöva förringa eller förvanska
– Fast jag avbröt inte, det måste du ha tolkat fel, eller – vet du, jag känner inte alls igen det det du pratar om nu.
Vi kan alla skapa bättre relationer när vi aktiverar vår empati. Hjärnan har åsikter men hjärtat förstår <3.
/Anneli